Alltså, det finns en sak som jag tycker är så jävla jobbig med Tyra. Det är inte heller helt lätt att erkänna då jag vill att allt ska funka perfekt. Men det är ju sällan så att en valp kommer färdigprogrammerad och det är jag mycket väl medveten om. Hon funkar verkligen toppen på alla sätt och vis i alla situationer Och det står jag fast vid. Hon har varit och är en fantastisk valp och vi har väldigt sällan konflikter. Men, det här med koppelgången....

 

Hon är inte den som hänger längst fram i kopplet hela tiden, men hon smådrar nästan konstant och får hon syn på en katt så är det fan kört. Då blir hon tokig av glädje och ska jaga ikapp kattfan och leka. Och det är inte så jävla roligt när man är ute med båda hundarna samtidigt. Nu går ju Tyra lös för det mesta och jag kan ärligt känna att hon funkar bättre att ha lös än i koppel. Ser hon en hund eller en katt när hon är lös så stannar hon upp och stannar tills jag kommer fram och sedan fortsätter vi gå utan att hon rusar fram. 

 

Nu imorse var vi ute på en timmes koppelpromenad, vilket vi aldrig brukar vara. De brukar mest springa i skogen eller på åkern eller gå kortare promenader, men Blanca ska gå ner något kilo så jag tänkte att det är lika bra att träna med koppel då. 

 

Tre tiondelar (typ) av promenaden gick Tyra bra eller någorlunda bra. Resten var bara jobbigt. Och jag blir så frustrerad efter ett tag att jag bara vill släppa lös henne och be henne springa långt bort så att någon annan kan ta hand om henne. Haha. 

Blanca går ju alltid som en klocka och det är tur det, annars vettefasen vad jag gjort. 

 

Jag har ju en vgw-sele till Tyra som funkar jättebra. Jag vet inte varför jag envisas med halsband faktiskt... Det blir bara så himla tråkigt när jag går runt och är arg på henne och hon inte förstår vad jag vill för att jag inte vet hur jag ska visa henne. 

 

Hundmöten i koppel funkar oftast bra. Hon drar ju såklart och vill fram och hälsa men hon har slutat med sina frustrationsljud som kanske kan skrämma folk. Jag som känner henne hör ju att hennes läten betytt "jag är så nära, snälla snälla låt mig hälsa" medan andra kanske hört en "kamphund" som morrar och drar i kopplet mot deras hund och blir rädda. 

Så det är något som blivit bättre. I slutändan vill jag ju att hon ska kunna gå förbi och ignorera, men jag måste än en gång påminna mig själv om att hon precis fyllt sju månader och faktiskt är väldigt liten fortfarande. 

 

Så - koppelträning, ska verkligen övas på nästa år.