Ligger långt in på natten inatt och tänker på träningen. Tänker på mina mål. Tänker på min kost och funderar på vad allt det här betyder och är för mig just nu.

 

Efter att jag avslutade behandlingen på Capio så kände jag bara att jag vill låta sjukdomen gå, fullkomligt. Jag vill inte ha anorexia längre. Även om jag kallar mig själv frisk och vet att jag är det så står det fortfarande på läkarnas papper att jag är sjuk. 

Idag när jag kom hem så hade jag fått ett brev från länsförsäkringar där de skrev att mitt "ärende", alltså om sjukdomen, varit hos medicinsk rådgivare för att göra en bedömning. 

Vet inte vad den bedömningen är till för, men jag kände direkt att detta påminner mig om allt det som varit dåligt en gång i tiden. Den tiden är FÖRBI nu och har varit det sedan jag slutade på Capio. Jag längtar till utvärderingen på sjukhuset med läkaren som ska ske om några månader, så att jag äntligen kan få stryka ett streck över det här.

 

Nu längtar jag efter något annat i livet än att svälta mig och nå den lägsta möjliga vikten. Jag vill leva och nå hälsosamma (men höga) mål. Jag ÄR en person med höga ambitioner, även om det till exempel inte märkts i skolan. Jag vet att jag kan allt jag vill, bara jag vill det tillräckligt mycket.Det finns inget stopp och inga hinder när jag väl bestämt mig. 

Lilla jag har ju faktiskt besegrat den dödligaste psykiska sjukdomen som existerar på vår jord. 

 

Gymmet för mig är min happy hour varje dag. Vissa dagar har jag känt mig mer motiverad, andra dagar mindre motiverad. Men jag har genomfört allt arbete jag tagit mig för och jag är så oförskämt stolt över mig själv och mina prestationer. 

 

Jag vill nå mitt kortsiktiga mål och det är att delta i Fitness Five 2014. Det spelar ingen roll om jag vinner eller kommer sist. Att vara med är mitt mål och det ska genomföras.

Efter det vet jag inte vad jag vill förutom att fortsätta leva ett hälsosamt liv och vara nöjd med min tillvaro. Kanske vill jag tävla mer, eller så upptäcker jag att jag inte är lika intresserad längre.

 

Det känns som om alla pusselbitar är på plats. Äntligen. Jag har till och med funnit min drömutbildning och mitt drömyrke. Nu ska jag bara se till att bana väg för det. För jag ska nå toppen.

 

(Observera att jag pratar lite i nattmössan. Är aningen trött och babblar om allt som dyker upp i mitt lilla huvud)