VIKTIGT INLÄGG
Jag vet inte vilka läsare jag har här. Förmodligen har en större del av er någon slags ätstörning och har följt mig hit från min gamla blogg, eller så kanske det är andra träningsintresserade eller bara nyfikna gamla klasskompisar och några som jag inte alls har någon koppling till.
Egentligen spelar det inte så stor roll vilka ni är för jag är glad att ni är här, men det jag ville skriva lite om just nu kanske riktar sig till en del mer än en annan. Eller så inte. Hur som helst, ni är välkomna att läsa.
Som många vet så blev jag inlagd på Capio ungefär en månad efter att jag flyttade hit till Stockholm. Jag har haft ätstörningar under lång tid men när jag bodde i Madrid och sedan flyttade hit så tog det fart ordentligt och utvecklades till den näst svåraste graden av anorexia.
Och för att göra en lång historia kort så krävdes det två inläggningar, två omgångar på dagsjukvården och en gång på dagvården, sammanlagt nästan 15 månader, innan jag skrevs ut från all behandling.
Jag skrevs ut i november och det är alltså nästan fyra månader sedan.
På dessa fyra månader har SJUKT mycket hänt i mitt liv. Jag har flyttat några hus bort från det förra, jag har upptäckt fitness och styrketräning, jag har börjat umgås med min fina vän Linda, jag har kommit ur min depression och slutat med alla mediciner, jag har träffat min stora inspiratör Martin, jag har lärt mig mycket nytt om kost och framför allt hur man tränar rätt om man vill nå de mål jag vill, jag har börjat plugga, jag har kommit på vad jag ska utbilda mig till och jag har slutat dra mig till saker som får mig att må dåligt.
När jag nu säger det här till er, vilka ni nu än är, så är min tanke framför allt att ge lite hopp åt er som befinner er i den situationen jag gjorde för några månader sedan. Till er andra vill jag bara konstatera några saker och säga lite vad jag tycker.
Jag har varit sjuk i många år, och jag lovar er, på heder och samvete att det går att bli HELT FRISK OCH FRI. Jag har mina minnen och erfarenheter JA, men utöver det så känner jag mig som vilken annan människa som helst som aldrig haft några ätproblem.
Jag har givetvis ångest över "vanliga" saker som "vanliga" människor har, men jag minns ärligt talat inte sist jag hade matångest.
Jag trivs bra med mig själv som person och jag kan många gånger känna att "fan, jag är den bästa versionen av mig själv just nu"! När jag tittar mig i spegeln så ser jag mig som jag är. Jag ser att jag har lite kärlekshandtag och fett på kroppen - vilket jag för allt i världen behöver och vill ha. Och jag kan ibland tycka att jag ser jättebra ut. Visst har jag också "fuldagar" och när jag känner att ingenting passar, men det är inget som förstör hela min dag eller får mig att vilja dö. ACCEPTANS heter det, och jag är jävligt glad för att jag äntligen fattat vad det innebär och kunnat använda mig av acceptansen på rätt sätt.
JAG ÄLSKAR MAT i alla former. Mat är det bästa jag vet, även om jag själv är dålig på att stå och laga till mig själv och se till att det blir lunch och middag varje dag. Jag vill gärna fika och äta godis varenda dag och numera är buffé det bästa jag vet. Äta så mycket man vill för en billig peng, vad slår det egentligen?
Så - till er som kämpar med en ätstörning eller inte kämpar alls - det finns ett liv bortom det, och det behöver inte vara fitness. Det kan vara vad som helst. När jag blev frisk och slutade tänka på mat och träning som ett tvång så öppnades mina sinnen och jag blev mottaglig för andra saker som kunde intressera mig, till exempel ridningen, träningen eller bara det att jag helt plötsligt förstod vad jag ville utbilda mig till.
Och till er andra:
Jag vet att det är mycket prat nu kring den här "hälsohetsen" och förmodligen grundar sig agget mot de som tränar mycket och hårt i att man själv känner att man inte tränar så mycket som man skulle vilja.
Det är nog så som jag läste i tidningen BODY, en väldigt bra insändare där det bland mycket annat stod:
"När vi då tränar och berättar om det, så skickar vi oavsiktligt en högersmocka rakt in i det solar plexus av självförakt och ångest hos alla de som skulle vilja men varken kan eller orkar.
Våra genomförda träningspass blir där till karaktärsmässiga framgångsmissiler som prickskjuter och förstärker deras besvikelse på sig själva.
På samma sätt som när vi tackar nej till en semla i fikarummet. "Är du säker på att du inte ska ha en?" blir en omskrivning på "Snälla, om du tar en så också så slipper jag framstå som viljesvag och misslyckad"
Varför kan inte alla bara få köra sin grej? Måste punkare hacka på rockers och måste de som tränar två gånger i veckan hacka på de som tränar sex gånger i veckan?
Det är väl för fasen ingen samhällstävling om vem som är sundast?
Det kanske är sundast för din kropp och ditt psyke om du äter nyttigt och tränar två gånger i veckan, medan det kanske är sundast för mig att äta nyttigt varvat med onyttigt och träna sex dagar i veckan.
Det spelar liksom ingen roll. Alla är olika, varför kan vi inte få fortsätta vara det?
Jag älskar det jag håller på med och jag mår så jävla bra av att träna på det sätt jag gör.
Min happy hour är då jag går till gymmet.
För vissa (som även jag kände tidigare) så kanske träningen bara är ett måste och därmed blir det inte så kul, men för mig är det här min passion, något jag älskar och vill hålla på med. Därför är det inte jobbigt.
Därför är det heller inget tvång. Jag går dit när jag känner för det, och jag råkar känna för det fem-sex gånger i veckan.
SÅ, jag hackar inte på någon för att de inte tränar mer än en eller två dagar i veckan och aldrig har smakat kvarg. Och jag tycker det blir tråkigt när folk hackar på "oss" som gör det.
Kan alla bara köra sin grej och vara nöjda med det?
Amanda - vardag,foton,inspiration,inredning.quotes
underbar och inspirerad blogg du har! :D
Svar:
Johanna Larsson
Anonym
Jag förstår om det är för personligt, men vad hände med Viktor? :)
elin
sv:förlåååååt, får kanske bli den om det blir någon nästa gång! ;)
Trackback