Svea sov över hos sin matte inatt. Första gången på över 7 månader. Idag var de till Djurgården tillsammans med Linneas pojkvän och familj och familjens hund Dossie. Det har gått SÅ bra och Svea har gått fint och fixat alla hundmöten. 

Hon har även busat loss med Dossie utan några som helst problem. 

Är så jävla stolt över dem att mitt hjärta snart exploderar! 

Nu när jag mötte dem på torget blev Svea jätteglad. Jag hade Tyra i koppel så jag hälsade inte på Svea. Gick först upp i lägenheten med Tyra och sedan tog jag upp Svea också. Och då, när vi kom in, och hon var så glad och uppåt så kände jag den där Sveakärleken som jag tryckt undan ända sedan hon kom. 

'Får inte fästa mig vid henne. Det blir jobbigt för oss båda'. 

Jo. Det blir det. Det känner jag nu. 

Även om jag kommer att sakna henne så kommer det att bli rätt skönt att återgå till det 'normala' igen. Jag och mitt blåbär och lingon. Mina älskade hjärtan som fått sätta mycket tid och uppmärksamhet åt sidan under dessa veckor. De förstår inte att det här har varit bra för mig och Svea. De förstår inte att de hjälpt henne. De förstår inte att jag haft ångest över att inte kunna ge dem allt de behöver under den här tiden. 

Men de minns inte. Och tur är väl det. 

Mina älskade små flickebarn. Varför ska ni kräla er fast så jävla hårt i mitt hjärta?