Äntligen!
Igår när den andra hunden skällde när vi höll på att ensamträna fick jag en sån där snabb släng av hopplöshetskänslan. Ni vet, den där 'det kommer fan aldrig att gå' fast man samtidigt är medveten om vilka framsteg man gjort tillsammans och man vet att det bara var oturligt att den där hunden började hålla på så att det störde oss i träningen.I morse tog jag ut Tyra och Svea i nästan 1.5 timme. De fick springa genom skogen och till en myr, tills vi kom ut på skjutbanan. Då band jag fast Svea 30 meter bort och lät Tyra springa upp och ner i sandtaget. Sedan bytte vi, men Svea fattar direkt att jag luras när jag låtsaskastar, så jag var tvungen att kasta ner pinnen på riktigt. Då springer hon ner, tar pinnen och lägger sig och äter på den. Suck. Haha. Fick henne upp och ner några få vändor i alla fall.
Sedan fick de kuta runt på åkern innan vi gick hem.
Sedan lämnade jag dem ensamma och satte på Skype. Och Svea fixade 42 minuter! Gick in då för att hon hade börjat lyfta på huvudet och jag vill inte att hon ska hinna misslyckas och börja gnälla och oroa sig. Gick in när hon låg med huvudet nere och vilade för att visa att 'när du är avslappnad och ligger ner ordentligt så kommer jag tillbaka'.
Så himla stolt! Äntligen lossnar det lite! Den här veckan ska vi klara en timme! :)
Trackback