Hon var alldeles livrädd och skräckslagen inför Tyra och Blanca, mig, Melinda och lägenheten. Hon vågade inte riktigt ta mat, hon smög runt hemma med svansen mellan benen... Det tog säkert två-tre dagar innan hon viftade på svansen inomhus. 

Hon letade efter sin ägare utomhus de första tre dagarna och försökte nosa på alla människor som gick förbi för att hitta henne. Det gjorde ont att se att hon var så 'liten' utan sin matte. 

Otrygg, osjälvständig, rädd och extremt osäker. 

De första dagarna var riktigt jobbiga för min del. Vi hade två bråk mellan hundarna och jag mådde rätt dåligt och kände att jag kanske tagit mig vatten över huvudet. Men skam den som ger sig. Med tålamod, hjälp av Melinda och framför allt med hjälp av Blanca, är Svea MYCKET tryggare nu. Både inomhus och utomhus. 

Hon gömmer sig inte längre, hon hoppar upp i soffa och säng även om Tyra och Blanca redan ligger där. 

Hon tvekar inte att komma in genom dörren när vi varit ute. 

Hon smyger inte. Hon äter med glatt humör. Hon kan vara ensam i en kvart tillsammans med Blanca. Hon har låtit Blanca komma nära och hon har självmant gått till henne för trygghet och stöd. 

Svea har inte behövt mer än två eller tre korrigeringar i koppel under de åtta dagar jag haft henne. Hon går som en klocka. 

Inte ett enda utfall. Hon har inte heller gett sig in i de två bråk som uppstått utan hållt sig på avstånd. 

Hon ÄLSKAR dog parkour och att springa efter bollen. Och att mysa såklart. 

Men framför allt så tar hon kontakt. Och ser GLAD ut. Viftar på svansen när man pratar med henne. Hon är en helt normal hund, helt enkelt. 

Och såklart, fruktansvärt söt med sina fladdermusöron.